Funderingar framåt kvällskvisten...
När man får sitt andra barn är man mer lugn än med sitt första. Man oroar sig inte lika mycket första gången dom blir sjuka, att dom äter tillräckligt mycket, hur det är att resa ensam med dom, hur mycket dom måste äta för att ersätta ett helt mål mm.... visst dyker många andra frågor upp som tex. ger jag Issa tillräckligt mycket uppmärksamhet nu när hon inte är ensam osv. Och säkerligen kommer "gamla" orosmoment komma tillbaka någon gång men på det hela så är man mycket lugnare.
Är det därför jag känner mer ångest över att bebistiden går så fort förbi? Med Issa så var varje utvecklingssteg så viktigt och jag såg fram emot det så himla mycket... SJÄLVKLART så är det underbart varje gång Mille visar något nytt han aldrig gjort och tar ett steg längre mot att vara en liten människa istället för bara att vara bebis. Men samtidigt så njuter jag verkligen av denna bebistid så mycket!
Tycker också att det är alltför många människor som vi håller kära och som håller oss kära som bor så långt bort och inte kan vara med oss till vardags.... men så är det när man har familjer på olika håll, och gångerna man träffas blir det lite extra speciellt istället!
Och nej, jag har inte alls lust att flytta tillbaka till Bollnäs. Jag älskar mitt liv, mina vänner och familj jag har här. Men lika mycket älskar jag alla andra som är kvar där uppe och som betyder väldigt mycket.
känner precis som du skriver... med fanny längtade man framåt, den här gången vill jag att det ska stå still ett tag, längtade absolut inte efter att hon skulle bli stor o krypa el stor o gå... ville bara ha det så snutt bebis aktigt som möjligt o gärna hur länge som helt! de andra som fick första sa att nu gör hon det o nu gör hon det...jag ville inte att noelle skulle börja med en massa, så barnstol o allt sånt kom ju fram mycke senare denna gång... 6 mån gröten fick hänga med uppåt 9 månader osv... tänk hur det kan bli!
