Graviditetskrämpor som sitter kvar...
När jag väntade Issa så fick jag lätt foglossning. Jag hade ont, men inte så att jag led av det...
Efter hon var född så kände jag av det titt som tätt några gånger i månaden men fortfarande inte så att jag tänkte på det varje gång jag tog ett steg. Och hade det ända fram till jag blev gravid med Mille.
Värre blev det när jag väntade Mille. Redan efter de första veckorna fick jag kontakta mödravården som bad mig boka tid hos sjukgymnasten. Efter många besök med övningar om hur jag skulle gå med magen in, rak rygg, hur jag skulle kliva upp i sängen på lättast sätt utan att lägga all tyngd på ena sidan mm så ville hon sjukskriva mig. Sjukskriva sa jag? Från vad? Föreläsningar som jag hade sittandes bakom en bänk? Nej aldrig i livet, jag skulle minnsan gå så långt som möjligt på läsåret. Skam den som ger sig, envis som jag är. Jag fick kryckor med mig hem som jag använde när det var som värst, men det var oftast bara i vägen för vem kan gå med kryckor samtidigt som man drar en barnvagn framför sig. Jag var även envis på att röra mig mycket. Ville aldrig ta spårvagnen in till stan utan tog hellre en promenad även fast jag visste att jag skulle bli sängliggandes på kvällen. Röra sig ska man fast måttligt och vissa saker är bättre än andra tex, simma mm. De flesta kvällarna låg jag bara och tyckte synd om mig själv och tog mig inte upp ur soffan utan Johans hjälp. Hade nog ingen rätt att tycka synd om mig själv då det var lite självförvållat... kunde väl ha tagit spårvagn halva vägen?!
Tillslut så började gå på akupunktur och första gången grät jag av smärta. Men redan efter 10 gånger var allt borta!
Det var underbart och jag kunde göra vad jag ville resterande av tiden.... Tills jag födde honom. Dagen efter förslossningen så kom smärtan tillbaka och Johan fick stanna kvar på BB med mig på grund av att jag behövde hans hjälp. Det värsta gick över fort men känner än idag av det när jag har varit på promenader eller rört mig mycket. Kan det ha blivit så här på grund av att jag inte lyssnade på kroppen och rörde mig så mycket när det var som värst, eller skulle det inte gå och förhindra att det skulle stanna kvar?
Det är nu 7 månader sen jag födde Mille... Inte så länge sen och det tar tid för kroppen att läka. Men som sagt, det är 2 1/2 år mellan Issa och Mille och foglossningen kände jag ju av hela tiden efter Issa...
Efter hon var född så kände jag av det titt som tätt några gånger i månaden men fortfarande inte så att jag tänkte på det varje gång jag tog ett steg. Och hade det ända fram till jag blev gravid med Mille.
Värre blev det när jag väntade Mille. Redan efter de första veckorna fick jag kontakta mödravården som bad mig boka tid hos sjukgymnasten. Efter många besök med övningar om hur jag skulle gå med magen in, rak rygg, hur jag skulle kliva upp i sängen på lättast sätt utan att lägga all tyngd på ena sidan mm så ville hon sjukskriva mig. Sjukskriva sa jag? Från vad? Föreläsningar som jag hade sittandes bakom en bänk? Nej aldrig i livet, jag skulle minnsan gå så långt som möjligt på läsåret. Skam den som ger sig, envis som jag är. Jag fick kryckor med mig hem som jag använde när det var som värst, men det var oftast bara i vägen för vem kan gå med kryckor samtidigt som man drar en barnvagn framför sig. Jag var även envis på att röra mig mycket. Ville aldrig ta spårvagnen in till stan utan tog hellre en promenad även fast jag visste att jag skulle bli sängliggandes på kvällen. Röra sig ska man fast måttligt och vissa saker är bättre än andra tex, simma mm. De flesta kvällarna låg jag bara och tyckte synd om mig själv och tog mig inte upp ur soffan utan Johans hjälp. Hade nog ingen rätt att tycka synd om mig själv då det var lite självförvållat... kunde väl ha tagit spårvagn halva vägen?!
Tillslut så började gå på akupunktur och första gången grät jag av smärta. Men redan efter 10 gånger var allt borta!
Det var underbart och jag kunde göra vad jag ville resterande av tiden.... Tills jag födde honom. Dagen efter förslossningen så kom smärtan tillbaka och Johan fick stanna kvar på BB med mig på grund av att jag behövde hans hjälp. Det värsta gick över fort men känner än idag av det när jag har varit på promenader eller rört mig mycket. Kan det ha blivit så här på grund av att jag inte lyssnade på kroppen och rörde mig så mycket när det var som värst, eller skulle det inte gå och förhindra att det skulle stanna kvar?
Det är nu 7 månader sen jag födde Mille... Inte så länge sen och det tar tid för kroppen att läka. Men som sagt, det är 2 1/2 år mellan Issa och Mille och foglossningen kände jag ju av hela tiden efter Issa...
Kommentarer
Postat av: Anonym
Lägg ut en bild på byrån sen :) Det är så roligt att måla! :P
Önskar ja kunde få lite ork tillbaka då jag har tre projekt som ligger på vänt, färgen har inhandlats redan o allt :)
Trackback
