mammajosefine

Satt och kollade på gamla bilder på datorn och hittade bilder från när min älskade Isabelle var dålig. Så jag kände att jag vill skriva av mig  och berätta historien om de värsta dagarna i mitt liv.

Det var sommaren 07 och Isabelle hade fyllt 1 år några dagar innan. Jag och lilla prinsessan var uppe i Bollnäs på besök medans Johan var kvar i Göteborg. 2 dagar innan vi skulle åka hem till  Göteborg igen så blir Isabelle dålig. Hög feber och allmänt slapp. Jag ringer Johan och ber honom ta bilen upp (60 mil) och hämta oss för det känns inte som allt står rätt till. Han åker samma kväll och kommer upp runt midnatt. Morgonen efter packar vi bilen och beger oss hemåt. Isabelle var fortfarande hängig men piggare än dagen innan så det kändes skönt.
Vi är hemma någon gång på kvällen och lägger oss för att sova. Då var Isabelle helt plötsligt feberfri och jag kände mig ganska dum som hade fått Johan att åka ända upp för att hämta oss.
Men sen tidig morgon dagen efter börjar helvetet... Isabelle ligger brevid oss i sängen och jag vaknar upp av att hon är kokhet! Går upp för att ta tempen på henne men när termometen går över 41 grader blev jag för rädd och drog ut den. Såg även att hon hade fått två små utslag under blöjan som nästan såg ut som spruckna blodkärl. Sprang in till toaletten gråtandes där Johan stod och duschade... vi åkte sen direkt upp till Drottning Silvias barnsjukhus.
Framme på sjukhuset så kom vi in direkt och fick världens bästa doktor. Han tog tempen, kollade utslagen och gav febernedsättande... Febern gick ner men Issa var okontakbar. Läkaren ville rådfråga en kollega om detta och in kommer en kvinnlig läkare som säger till oss att detta bara är feberutslag och att vi ska åka hem igen. När denna DUMSTRUT gått ut ur rummet igen säger jag till vår läkare att detta är inte feberutslag.... hon har haft det förr och det ser inte ut så. Läkaren håller med mig och vill att vi stannar kvar 2 timmar även på grund av att Isabelle fortfarande inte är kontaktbar. Vi går runt på sjukhuset och sätter oss och fikar mm. Vi kommer som sagt tillbaka efter några timmar och då har Isabelle fått utslag över hela kroppen. Där efter blir allt bara suddigt....
Dom tar Isabelle och springer med henne till akutrummet. Jag hinner höra att dom ska ta ryggmärgsprov på henne. Men dom måste skynda sig så någon bedövning hinns inte med. Allt bara rasade samman och jag pallade inte att vara i samma rum när detta gjordes. Som tur var så var Johan stark i denna situation och klarade av att hålla fast Issa när dom tog provet. Jag hörde hur hon skrek och grät när jag stod utanför i korridoren. Jag kan inte beskriva i ord hur ont det gjorde i mig....
Ut kommer dom sen och säger att hon ska läggas in på intensiven. Jag frågar vad det är för nått hon har och dom svara mig att dom tror att det är någon bakterie. Följdfrågan är om den är farlig och svaret jag får är att det kan vara det.
Uppe på intensiven kopplar dom in Isabelle i slangar och nålar. Hon är fortfarande så gott som medvetslös och bara ligger där. Jag frågar igen vad det är för bakterie som hon fått och svaret denna gång är att dom inte vet men att dom har skickat blod på odling.
Jag och Johan fick ett föräldrarrum och sköterskorna säger åt oss att gå och sova. Dom lugnade oss med att hon inte blir lämnad 1 sekund och att dom väcker oss om det skulle vara något.
Dagen efter när vi står vid Isabelles sängkant så kommer en överläkare upp till oss... jag kommer aldrig glömma hans ansikte. Jag hör när han pratar med en av sköterskorna och han säger " ja, typiskt meningokocker utslag"
Jag hade aldrig hört talas om detta och såg ut som ett frågetecken. Han förklarade att det är en bakterie som är väldigt farlig. Man får antingen hjärnhinneinflammation eller blodförgiftning. Isabelle hade fått blodförgiftning och det är farligast på grund av att det kan gå väldigt fort. Från första symptom till bara några timmar senare kan det vara försent. Så han sa att det var väldigt tur att vi hade kommit in så snabbt.
Jag frågade återigen om det är livshotande. Svaret jag får då var " Igår var vi rädda för hennes liv, men idag kan vi säga att hon kommer att överleva"
Vet inte riktigt vad som gick runt i mitt huvud efter detta... Jag var glad över att hon skulle överleva samtidigt som jag fick panik över att ingen sagt något om att det kunde vara detta. Jag hade i så fall aldrig lämnat hennes sida natten innan när vi gick för att sova. Allt var bara så omtumlande!!!
Vi blev kvar på intensiven i nästan en vecka innan vi blev förflyttade till en avdelning. Isabelle blev sakta men säkert bättre men började halta så det vart mycket undersökningar brevid detta för att undersöka om bakterien satt sig i skelettet.
När hon väl var så pass bra att hon orkade göra lite saker så fick vi lite sjukgymnastik för benet och så tillbringade vi många timmar i det fina rehabrummet barnsjukhuset har för inlagda barn.

Alla tog så bra hand om oss på sjukhuset och dom blev nästan lite som ens familj... och allt stöd vi fick av vänner och familj är obeskrivligt. En gång när jag kollade min telefon så hade den fått en blackout på grund av att jag fått så många telefonsamtal och sms. 

Det är många frågor som har snurrat runt i mitt huvud efter detta... tex. vad hade hänt om vi fick den kvinnliga läkaren som ville skicka hem oss?
Hon var iallafall upp till oss på intensiven och kollade hur det var med henne när hon hört talas om detta. Och jag såg tårar rinna ner från hennes kinder så hon kanske har lärt sig en läxa att inte ta det snabbaste beslutet.

Men en sak som jag har lärt mig iallafall, det är att ALLTID lita på magkänslan man har som mamma!!!!!


Bilder från intensiven:






Utslagen kvar men på bättringsväg... här i ett av rehabrummen.