mammajosefine

När barnen blev hämtade på dagis idag så hittade Isabelle en liten snigel. Denna lilla slempropp plockade hon upp och gick och pratade med hela vägen hem. När vi kom upp på vår gård så sa jag åt henne att snigeln fick stanna ute. Hon satte ner den på backen och undrade vad skalet på ryggen var till. Jag berättade att det var hans/hennes hem och att den kryper in där när den vill.
Vi kom in och jag började med maten medan Johan och Mille duschade. Jag hör hur Issa försvinner ner för trappan och sen skriker hon : "Mamma jag kommer snart, jag ska bara kolla hur det är med min snigel".
Jag går fram till fönstret för att titta vad hon gör, och där går hon längs hela sidan av vägen och letar och letar... Jag ropar på henne att hon får hålla sig på gården. Hon tittar upp på mig och säger sen: "Men mamma... Jag tror inte att snigeln hittar hem igen. Den saknar nog mig!"
Jag berättade att den hade det bra och att den absolut skulle hitta hem utan problem. Isabelle såg nöjdare ut och vi kunde äta middag i lungnan ro... Men snigeln har en alldeles egen liten plats i Isabelles hjärta från och med idag!